Idag fick jag följa med min matte till gammelmormor i Överlida. Det var kul och mysigt och jag fick som vanligt lite godsaker av mormor. Matte stötte på sina barndomsvänner på gatan utanför. De hade en Dalmatiner som hette Newton. Honom skällde jag ut efter noter. Matte blev nervös och arg för hon tyckte att jag betedde mig illa och konstigt åt. Men vadå, komma här med näsan i vädret och tro sig vara snyggare än jag. Korthårig och prickig... Va? Fnys. Sedan att han var fredlig och inte alls skällde tillbaka det struntar ju jag i. Jag fick en riktig åthutning av matte men det struntade jag också i. Coolt eller hur?

Det matte tyckte var mest konstigt var att när jag skällt, låtit som världens mest aggressiva hund, morrat, visat tänderna och attackerat i en kvart och den där lilla pysen (han var bara 4 1/2 mån gammal) fortfarande inte skällde tillbaka utan bara glatt viftade på svansen, och matte och kompisarna bara struntade i oss och började prata annat, då började vi leka med varandra. Och våra koppel snuttrande in sig i oss och i varandra och i hussar och mattar och gud vet allt... innan de hann reagera. Och han var faktiskt ganska rolig ändå den där Newtonkillen.